Svar på Frågestunden - del 2
Jag, mormor i rött och farmor i svart och sen skymtar morfar i bild också...
”Vad hade ni får favoritnamn ifall lilla mina hade blivit en tjej? Vad är topp fem babyprodukter du känner är viktigast att ha? Vad var det bästa och "sämsta" med din graviditet? KRAM /Hannah”
Ooohh, vi hade inga klockrena tjejnamn faktiskt fastän vi trodde det var en tjej (killnamnet satt som en smäck dock och det är det vi har fortsatt ha längst upp på topplistan hela vägen – vi får väl se om det passar!) men jag tror faktiskt vi hade döpt henne till just Mini om det hade varit en tjej. Jag är väldigt förtjust i Ingrid och håller det varmt om hjärtat fortsatt då min farmor hette Ingrid och det namnet även finns på Rickards sida…
Topp fem babyprodukter är svårt att säga eftersom jag inte vet än vad vi införskaffat som är superbra och vad som är helt onödigt. Men det kan ju vara kul att gissa så här innan Mr Mini flyttar in så får vi väl ta en utvärdering om några månader? Förutom en bra barnvagn som är anpassat efter just de behov min familj har tror jag att mina topp fem produkter kommer vara:
- Babynestet
- Mjukliften (eftersom jag inte kommer få bära mer än Mr Minis vikt så liggdelen blir för tung)
- Ett bra, anpassat skötbord (eftersom jag har förstått att man hänger där en hel del…)
- Filtar, filtar, filtar
- Måååånga små handdukar (till kräk, skötbord, kisskydd osv osv osv)
Tror ni jag har gissat rätt? Lite senare tror jag att en babysitter och ett litet babygym av något slag är värt hur mycket som helst också… Det bästa med graviditeten har varit att känna Mr Minis sparkar och rörelser och veta att han har mått så himla bra hela tiden. Tänk att det gick till slut och att vi sett Mr Mini från det att han bara var fyra små celler som satt ihop i varandra till en färdigbakade liten människa! Otroligt… Det sämsta har varit att jag har mått så fruktansvärt dåligt från dag 1. Min endometrios har gjort att jag har haft konstanta magsmärtor dygnet runt sedan september och magen har varit öm både i och på vilket tagit bort lite av det ”mysiga” med en växande mage… För mig har graviditeten helt ärligt varit en smärtsam kamp dygnet runt för kroppen och det hade aldrig gått utan Rickards stöd här hemma...
Fråga:
”Hej! Jag älskar din blogg som är så ärlig och öppen! Jag har precis plussat på testet och är såklart överlycklig! Enligt mina beräkningar är jag i vecka 6+6 nu :) Men mitt i all lycka ligger rädslan för allt som kan gå fel.... Vi hade inte svårt för att bli gravida men rädslan är precis lika stor.. Hur gör man för att hantera detta? Jag vill ju gå runt och vara lycklig, inte rädd... Hur kände ni när ni fick det efterlängtade plusset? Många kramar och lycka till med nya familjen :)”
STORT GRATTIS TILL PLUSSET!!! Åhh vad roligt för er!!! Vi grät hysteriskt av lycka när vi äntligen såg plusset men var såklart lite nervösa tills vi fått se hjärtat slå på IVF-kliniken i början på vecka 8.. Jag bestämde mig däremot för att inte vara så rädd för man kan inte göra NÅGONTING åt hur det går och vi ville glädjas och låta oss drömma och hoppas direkt. Allt annat kändes fel efter allt kämpande för oss... Ibland blev jag nervös när jag skulle gå på toa för att se blod men det var inte så ofta så mest slog jag bort såna tankar och fokuserade bara på at vara lycklig. Svårt att råda hur ni ska hitta rätt bland lyckan och rädslan så jag berättar mer hur vi gjorde. Lycka till!!
Fråga:
”Hej! Min son föddes med akut snitt efter lååång förlossning och jag har lite problem med att jag känner att jag inte "fött barn på riktigt". Så himla dumt men får så många kommentarer om "att skönt att du slapp klämma ut ungen ur snippan iaf". Jag blir så ledsen eftersom jag hade en sjukt jobbig förlossning. Min fråga; känner du någonsin liknande när du tänker att bebis ev ska komma med snitt, att det är mindre på riktigt liksom... Stor kram och lycka till!!! //Sofia”
Sofia jag FÖRSTÅR att du känner så och har svårt att skaka av dig det, framförallt när du kämpat dig igenom en tuff förlossning och får såna kommentarer som att det är sista 30 minuterna som räknas – du gjorde ditt bästa utifrån dina förutsättningar och blev det kejsarsnitt så var det bästa och säkraste sättet för både dig och din son i slutändan och det är det ÄNDA som räknas. Jag har känt precis likadant och det kan fortfarande skölja små vågor över mig där jag tänker som du – att kejsarsnittet skulle vara någon slags ”lättare väg där man inte klämde ut ungen ur snippan”. Men så är det ju inte, det är två olika upplevelser (eller tusentals olika upplevelser och man kan inte få mer än sin egen när det kommer till förlossningen… Sin egen utefter sina förutsättningar och det blir som det blir – allt annat är inte mer än en missad upplevelse och det får inte ta mer plats i hjärnan än att man missade en konsert man verkligen ville se…). Jag sörjer lite att jag inte ska uppleva det jag peppat så mycket för men försöker verkligen tänka att det inte är mer än en missad upplevelse – och det jag FÅR istället är ju en helt annan upplevelse. MIN upplevelse och den vill jag ju inte vara utan! Jag tror att det Carina hjälpte mig inse var att det är två olika förlossningssätt och det ena är inte mer på riktigt än det andra - läs gärna detta inlägget om att förbereda sig för planerat kejsarsnitt, jag tycker där är många fina tankar kring detta och även om det nu är efteråt för dig kanske du kan landa lite mer i din upplevelse? All kärlek!
Fråga:
”Hur hanterar ni det här med gäster/vänner/familj som vill hälsa på när lillen är här? Jag har bf 1 juni och har redan fått börja planera in fikastunder vissa dagar. Egentligen vill jag ju be alla hålla sig lite och tackla det som det kommer men är för mesig för att säga nej till nära och kära. Som tur är har min fästman tagit tag i det problemet men jag undrar hur andra ser på det. Är det liksom "normalt" att det kommer folk redan dagen efter vi kommer hem? //Kajsa”
OJ, jag tycker du ska avboka varenda fika DIREKT men det är bara hur jag själv skulle gjort det, jag har inte planerat in något alls närmsta månaderna eftersom det är så himla olika hur man mår efter en förlossning, hur barnet mår, hur man synkar ihop sig med sitt nya liv som familj osv. För vissa går det plättlätt och de känner att gäster kan komma hur snabbt som helst och hänga i lägenheten en stund medan för andra så behöver man verkligen lugn och ro och space för att hitta sina nya roller och lära känna den nya lilla kabraten. Jag vet många vänner som känt sig lite ”chockade” första månaderna för att de tänkte att livet skulle rulla på och att ungen skulle hänga med på det mesta men det kan ju verkligen vara så olika från dag till dag så jag har ställt in mig på att ta en dag i taget och se vad det är för filur som flyttar in helt enkelt.
Däremot förstår jag PRECIS hur du känner för jag har ältat samma funderingar nästan hela graviditeten och känt att ”alla andra” tar emot besök så fort man kommit hem och att det är något fel på mig/ oss för att vi vill ha lite space och bjuda in efter hand (och om det tar 5 dagar eller 5 veckor vet jag inte, det får vi helt enkelt se). Men vi vet ju inte hur ”alla andra” gör och framförallt så spelar det egentligen ingen roll – här tror jag både du och jag har en viktig läxa att försöka lära oss innan våra små flyttar in – vad ALLA ANDRA gör spelar oss ingen roll för VI ska göra och försöka hitta sätt som passar just OSS och vår familj. Alla är olika, och alla måste köra sitt eget race. Skit i hur det ser ut runtomkring.
Så hur har vi tacklat det då? Efter mååånga tårar och funderingar så tog vi helt enkelt tag i de närmsta som vi tyckte hade ”rätt” att komma relativt fort (främst familjen) och hörde av oss till dem för att informera hur vi kände. Så nu har vi berättat precis om våra tankar, förväntnignar, rädslor och förhoppningar och bett alla visa förståelse för att vi måste få tag allt en dag i taget och att det kan innebära att vi skriker efter dem att de ska komma dag 4 (tidigare än så vill inte jag iaf då jag hört att man kommer hem tidigast dag 2 och att tredje dygnet kan vara rätt tufft för både mamma och barn och då behöver man väl få låta sig landa ett dygn själva hemma som sin nya familj…) eller så behöver vi lite mer tid. Vi har sagt att vi bjuder in när det passar. Och vet du vad? Alla har varit så otroligt fina och förstående när vi väl vågade säga högt hur vi tänkte, klart de vill komma så fort som möjligt och det är så fint för de vill ju komma av omtanke men när vi berättade hur vi kände så blev det så tydligt att alla vill ju att VI ska må så bra som möjligt. Och även om en familjemedlem kan känna sig lite ledsen/ åsidosatt om de får vänta ett dygn till så inser de ju att deras känslor kan inte gå före dina där du i allra första hand måste se till att må så bra som möjligt i er nya situation.
