7 saker jag inte längtar till om jag blir gravid
Jag hoppas ju innerligt att vi ska kunna få bli gravida i framtiden och att Charles ska kunna få ett syskon men här är ändå 7 saker jag INTE längtar alls till med en eventuell graviditet...
Nej kan inte säga att jag älskade att vara gravid. Har två fina döttrar men känns som jag fick kämpa för dem! Mådde illa hela vägen, fick järnbrist som ledde till sjukskrivning, svimningar pga lågt blodtryck ( fick liksom kasta mig på marken om det kom över mig på stan) och karpaltunnelsydrom för att nämna några bieffekter. Men sparkarna är ju sååå mysiga och funderingarna kring vem den lilla filuren i magen är. Ingen dans på rosor men de här två gångerna var det värt! Ligger nu på soffan med min två-månaders som "pratar" och ler. Kärlek!
Saknar verkligen inte den hemska foglossningen och illamåendet... Mådde illa alla veckor utom typ 8... Men jag gillade ändå att vara gravid. Frågan är ju hur man hanterat smärta och illamående en ev andra gång när man har en underbaring att ta hand om? Med första kunde jag ju sova massor, vila och kväljas när jag ville typ;)
Håller med dig i allt, vi har en 1,5 åring nu och jag ser inte fram emot en till graviditet, spädbarnstid och allt det. Men fasen vad häftigt att få bli förälder när man redan ver hur det "är", och att få en till underbar liten människa i sin familj och dessutom få se sin första bli storebror! Man får helt enkelt genomlida det där jobbiga :)
Jag är en sån där hemsk som hade kunnat vara gravid och föda hur många barn som helst, haha! Älskade det. Har haft normala graviditeter men en förlossning som slutade i sugklocka och sfinkterruptur och den andra förlossningen var som en dröm-revansch. Har aldrig känt mig så stark och kvinnlig och mäktig som när jag burit och fött barn. Och jag njöt av bebistiden och amningen (nästan jämt). Nu är de större och jag är mer en urlakad, gråhårig, konstant trött, flottig och oduschad själ som nog inte skulle överleva en 2-åring till så vi får se om det blir fler barn här. Man ska klara av att ta hand om dem hela uppväxten tänker jag trots att äggstockarna dansar schottis efter en till...
Jag älskade min kropp, mitt hår och min hy. Jag var verkligen sjukt fräsch som gravid... ändå gick jag upp 20 kg! MEN, gravidetsillamående med kräkningar från vecka 5-19, nerv i kläm i ryggen v 24-30, graviditetsdiabetes med insulin v 28-tills lillan var ute, svullna ben som en elefant v 33-40 😳, förlossningen ska vi inte snacka om 😁😏😳 Och ja denna förlamande trötthet. Sov varje dag minst två timmar på dagen hela graviditeten😊 Men ja jag älskade att vara gravid... få känna sparkar och känna ett liv i sig. Vår lilla dotter är med ett IVF mirakel som vi kämpat för i 4 år. Men skulle göra om allt, tusen gånger om för resultatet är det underbaraste som häng mig 😍
För min del var graviditeten inte så farlig, trötthet i början och halsbränna men annars fick jag faktiskt bra hy och gick "bara" upp ett kg plus efter förlossningen. MEN, det som får mig att tveka och skjuta på eventuell två är själva förlossningen.. den satte sina spår tyvärr. I sinom tid kanske :)
För min del var graviditeten inte så farlig, trötthet i början och halsbränna men annars fick jag faktiskt bra hy och gick "bara" upp ett kg plus efter förlossningen. MEN, det som får mig att tveka och skjuta på eventuell två är själva förlossningen.. den satte sina spår tyvärr. I sinom tid kanske :)
Jag hade rätt jobbigt och kräkte konstant fram till v.30, så var sjukskriven en del men sedan vände det. Fick foglossning de sista 5 veckorna och hej, de räckte för mig kan jag säga. Trots att jag hade mina kräkningar så älskade jag ändå min graviditet, kan säkert bero på mina missfall. Det som jag lessnade på var just min strl på magen; "åhhhhhh det måste vara dags snart!!??" -"Mmm om 4 månader 😞"
All pepp och styrka till er den dag ni orkar ge er in i det igen!!! <3
Älskar att vara gravid. Känner mig som nån slags gudinna ;). ÄLSKAR att träna som gravid och behöva lyfta en tvåkiloshantel och hela gymmet blir imponerade. Har inte haft något glow att tala om och samlade på mig en massa vätska båda gångerna, men kände mig ändå både snygg och stolt.
Har haft "alla" gravidbesvär i omgångar, men ändå hanterbara i svårighetsgrad. Blev sjukskriven sista månaden med yngsta dottern för att jag inte fick sova, men kunde ändå utbrista att "jag mår toppen!" om någon frågade, "fast justja, jag är sjukskriven på halvtid nu...".
Jag tror bara jag är grym på att glömma bort allt jobbigt. Såklart var det bitvis skittungt. Vi flyttade i v11 med barn nr 2, och jag skulle "bara" ta hand om vår 1,5-åring så skulle maken göra allt annat med flytten, men minns att jag var helt förstörd bara över tanken på det då energinivån var obefintlig.
Nåja. Plockar man bort första 12 veckorna och sista två kan jag typ vara gravid jämt.
Fin intervju med dig på Influencers of swedens isnta idag! Är också medlem, tycker dom är toppen☺️🙌
Jag älskar verkligen att vara gravid, visst.. illamåendet och tröttheten i början är väl inte så skoj, eller foglossningarna men jag njuter ändå så otroligt mycket. Jag har 5 barn och fick mitt sista när jag var 43 (och första när jag var 21) så det blir tyvärr inga fler. Men jag skulle gärna vilja, om jag var yngre.
Åh jag hoppas att om du blir gravid nästa gång att du kan va en av dem här som får att kroppen mår som bäst när den e gravid (endometriosen)!!
Jag drabbades ju av hyperemesis gravidarum båda graviditeterna och i första graviditeten även allvarlig havandeskapsförgiftning. Andra graviditeten var jag sängliggande sedan vecka 7 och visste inte hur jag skulle klara 9 månader. All den tid som försvann från den första och min man som var i princip ensamstående och försökte få i mig någon slags mat... Rädslan för havandeskapsförgiftning gjorde sig hela tiden påmind och rädslan för att ännu en gång drabbas av en blödning i och med förlossningen gjorde att jag hade kontinuerlig kontakt med kurator för min dödsångest. Men även att hantera isoleringen som illamåendet bidrog till. Så nej, graviditet var ingen strålande tid för mig eller min familj men att känna att jag skapade ett liv och när sparkarna kom så gav det mig styrka. I efterhand skulle vi kanske ha tagit hjälp någon gång i veckan och efterfrågat det mer av familj samtidigt var min man föräldraledig... skulle en graviditet vara aktuell igen så krävs planering, eventuellt en "nanny" som kan hjälpa min man med de båda barnen. Jag kommer garanterat må likadant igen men det är svårt att veta i vilken grad. Nästa gång kanske det blir ett steg värre och då inläggning någon dag/några dagar i veckan... Det är ett tips till er: att fundera vilken hjälp ni skulle behöva med C samt vad som är viktigt för dig som mamma till C. För min del var det till exempel att alltid ha sovrumsdörren öppen så sonen alltid kände sig välkommen. Hade han varit lite äldre hade det varit att mysa i sängen med spel, pussel, film etc. Det blir bra! Jag gick korta promenader två dagar efter kejsarsnittet och folk frågade om jag inte hade ont att de hade hört att man var sängliggande ex antal dagar. Jag svarade att efter min graviditet klarar jag allt. Detta är ingenting i jämförelse! Det är positivt: känslan att jag klarar allt! :)
Är gravid nu med vårt första, är i v 25. Måste säga att jag älskar det, men jag har typ inte haft några besvär än så länge. Mådde lite illa dem första veckorna men kräktes aldrig, haft lite halsbränna nu sedan v 20, men annars är allt tipp topp. Känns väldigt konstigt att skriva detta när jag har läst igenom allas kommentarer :( ALl styrka till er <3
Har fött två barn på under 2 år och då alltså varit gravid i 1,5 år... De senaste åren. Har levt ungefär som vanligt båda graviditerna bara gått upp 10 kg. Sista graviditen fick jag foglossning och var sjukskriven på 50% sista tiden. Vilken var behövligt eftersom jag jobbar som förskolelärare och har/hade en som snart skulle fylla 2 år hemma. Är heller inte så förtjust i bebistiden, därför det blev barn tätt.
Du skriver så bra, tack för inspiration & ärlighet. Jag blev otroligt nyfiken på det du skrev om att detta var ditt jobbår, kan du berätta mer om det? Ha en ljuvlig dag!
Verkligen olika det där med graviditeter. Vi har en fantastisk dotter på 1 år, men ytterst tveksam om jag vill vara gravid en gång till. Det var inte min grej. Ändå så hade jag nog en lindrig graviditet, gick bara upp 4kg och levde ändå mer eller mindre på godis och andra onyttigheter. Saknade kaffet enormt när jag va gravid, mådde illa vid bara tanken.. Samt min förlossningsrädsla, är rädd att de tvingar mig till en vaginal förlossning och något jag absolut inte vill göra. Försökte deala till mig ett kejsarsnitt vid första, fick en kompromiss-variant och hade tur att gå över tiden så det blev ett snitt.
Trodde jag skulle älska bebistiden, men det har jag inte riktigt gjort. Så mycket som talar emot ytterligare ett barn. Behöver tid till att bearbeta samt ge vår dotter all kärlek som bara går. Hon är mitt lilla lyckopiller utan tvekan. Livet 2.0
Min första graviditet mådde jag illa och kräktes till och med vecka 22 och hade mycket problem med migränattacker som gjorde att jag tidigt vart sjukskriven för jag klarade inte av att sköta mitt jobb. Jag njöt av att vara gravid så fort illamåendet försvann. Dessutom vart jag akutsnittad i vecka 32 för att förlossningen startade för tidigt. Nu är vår dotter 2 år och jag är gravid igen och hittills verkar de vara en något bättre graviditet så jag håller tummarna för att det fortsätter så.
Till Josefine! Hej! Jag vill bara säga att jag hade en traumatisk förlossning och förlossningsdepression efter vilket fick mig att tveka inför en gång till. Nu är jag gravid och har redan innan pratat med läkare/bm och får så otroligt mycket hjälp. Du får välja själv (med stöd såklart - kan vara svårt att veta) hur du vill föda (och det finns så mycket fler alternativ eller vad jag ska säga än du tror, inte bara vaginalt eller snitt utan allt runt omkring och hur du ska komma dit). Jag tycker du ska ta kontakt med den MVC du gick till med ditt barn bums. <3
Till Josefine! Hej! Jag vill bara säga att jag hade en traumatisk förlossning och förlossningsdepression efter vilket fick mig att tveka inför en gång till. Nu är jag gravid och har redan innan pratat med läkare/bm och får så otroligt mycket hjälp. Du får välja själv (med stöd såklart - kan vara svårt att veta) hur du vill föda (och det finns så mycket fler alternativ eller vad jag ska säga än du tror, inte bara vaginalt eller snitt utan allt runt omkring och hur du ska komma dit). Jag tycker du ska ta kontakt med den MVC du gick till med ditt barn bums. <3
Hatade det! Spydde konstant till vecka 26 och illamåendet höll i sig. Kunde inte tänka på att bli gravid igen.... förrän nyligen, 2 år efter dotterns födsel. Nu är jag gravid igen, tidigt men mår så fruktansvärt dåligt och ja, det är ju värt det, MEN ska det verkligen behöva vara det? Längre borde väl både forskning och evolution kommit 😂Tidigare ville jag ha tre barn, men med dessa graviditeter i bagaget blir det två, inga fler.
Tillhör den skaran som älskade att vara gravid men så mådde jag ju också väldigt bra genom hela graviditeten. Inget illamående och ingen foglossning. Så längtar efter att bli gravid igen och hoppas att jag får mår lika bra en gång till. Det kommer dock bli en annan pappa denna gång och funderare som jag är undrar jag om det påverkar måendet då ny bebis "sammansättning" är annorlunda en eventuell andra gång.
Hade en ganska kämpiga graviditet stundtals och bättre stundtals. vi kämpade också på länge, 6 år med diverse ivf innan sonen kom till. Försökte verkligen njuta eftersom vi tänkte att han kanske blir vårt enda barn men längtade mest över att graviditeten skulle ta slut. Kände mig så otymplig och stor. Hade också svårt att sova, svullen och fick en svår havandeskapsförgiftning. Detta gjorde att förlossningen sattes igång och tyvärr fick jag allvarliga komplikationer som gjorde att jag nästan dog + att jag besväras av komplikationerna fortfarande 1år senare. Nu är jag gravid igen, oplanerat och utan ivf och får hjälp med min förlossningsrädsla och kämpar för ett kejsarsnitt. Det är verkligen med blandade känslor, lycklig för att det ska komma en liten till men samtidigt livrädd.
Jag känner igen mig mycket i det du skriver om spädbarnstiden. Jag fick min första dotter ungefär när du fick Charles och vi hade en kämpig tid med kolik och sömnvägran. Hon hatade vagnen och kunde bara somna om man bar henne (och vaknade till 90%) om du satte dig ner. Bar henne säkert 12 timmar om dagen och resterande tid sov hon ovanpå någon av oss.
Men nu är hon 2 år, extremt viljestark och bestämd men även otroligt kärleksfull och med en underbar humor.
Vi hade sen länge siktet inställt på 2 täta barn och för 3 månader Sen kom lillasyster. Så nervös och orolig jag var över att gå igenom allt igen nu när vi äntligen fått lite rutin och stabilitet. För mig var liksom bebistiden inte rosaskimrande alls, mest bara kämpig. Och ja, dom 2 första månaderna var jävligt kämpiga men nu har liksom allt lagt sig lite och det känns inte längre omöjligt. Vi har för det mesta bra dagar och lillasyster somnar i vagnen när vi är ute och leker (hurra!) Och är nöjd i sin babysitter längre stunder.
Man får försöka lugna sig med att man kanske inte får en lika kämpig tid med barn nr. 2 som man hade med sitt första. Och ni som är så tajta och har en sån stark teamkänsla klarar det nog galant.
(Och känslan när storasyster vill sitta med lillasyster i knäet, om än i bara 5 sekunder gör att det är värt att inte duscha på 5 dagar, ha samma trosor på sig i betydligt fler dagar än man vill erkänna och en kropp som är många storlekar större än vad man skulle önska).
Lycka till, du verkar vara en fantastisk mamma och det skulle du fortsätta vara om Charles blev storebror. Det ÄR värt det. Tror det finaste man kan ge sitt barn är ett syskon, du skulle nog inte bort din syster för nåt i hela världen ❤
Åhhh, tänkte verkligen att när jag äntligen blir gravid kommer hela världen ändra färg. Jag kommer vara så himla lycklig, full av glow och vilja ropa ut det inför hela världen. Så kom dagen med plusset efter en veckas konstant ilska mot sambon. Visst blev vi glada båda två, men inte _så_ glada som jag trodde. Jag har inte spytt en enda gång men mår sjukt illa på nätterna, kissar konstant, har sammandragningar, brösten läcker, hyn är kass, har gått upp 3 kg (så inte så mycket, men har lite extra sen innan), kan inte träna alls för att då får jag sammandragningar så jag knappt kan stå. Får gå långsamma 20-minuterspromenader med hundarna och sitta ner på jobbet. Känner mig så extremt hämmad. Är bara i vecka 18 dessutom så det är en hel evighet kvar! Vill bara att det ska vara februari nu så jag slipper vara gravid!
Jag gick precis som dig upp 30 kg. Så tung, så trött.... känner verkligen igen min graviditet i det du skriver om att kroppen liksom bara ville gå upp. Jag kunde halvvägs in i graviditeten inte gå 100 m... fick så ont. Men asså hur magiskt är det inte sen när den där lille bebben kommer ut. Blir ju helt VARM i kroppen av att tänka på det. Sen hur jag ska lyckas springa efter nuvarande barn och vara gravid igen... det är en annan fråga :) Så nja älskade inte att vara gravid...mest för att jag är en fartfylld person. Fast samtidigt så värt det...