Powered by Jasper Roberts - Blog

Förlossningsdepression

En vän till mig har skrivit en fantastisk krönika om den förlossningsdepressionhon drabbades av när hon fick sin dotter som senare drogs så långt som till utmattningsdepression. eftersom hon inte visste vad det var för "fel" på henne och bet ihop. "Det är jobbigt att få barn, alla har det jobbigt", ja hur ska man då veta om det man känner är normalt, okej eller rent åt helskotta?
 
Jag tänkte mycket på det där alla pratade om och längtade efter när jag var gravid, den där meningen "längtan efter att få upp bebisen på bröstet och känna hur lyckan och kärleken bara sköljer över en"... Jag mådde illa av den tanken men vågade inte berätta det för speciellt många men i mitt förlossningssbrev skrev jag att de inte fick säga den meningen eftersom det inte var något jag hade som en visionsbild utan snarare fick ont i magen av - eftersom jag var så nervös inför amningen som jag egentligen inte alls ville ge mig på. Och det vågade jag ju inte heller berätta om - det finns så mycket förväntnigar inför att få barn och så otroligt mycket förväntnignar på vad man ska känna, vad man ska älska och vad man ska finna sig i - och väldigt få av oss vågar vara så modiga som Ellinor och berätta hur det faktiskt kan vara.
 
Utdrag ur krönikan "Jag älskade inte mitt barn" som publicerades i Sydsvenskan 13 augusti 2017
 
"Vi blev gravida så snabbt att det vore som en käftsmäll för dem som verkligen kämpar. Jag hade, som det kändes, en evighetslång magsjuka, tills det från en dag till en annan helt slutade. 22 kilo tyngre och njurar i kläm var jag redo för att få tillbaka min kropp. Jag ville bli som mig själv igen.
Äntligen var det dags! Efter nästan fyrtio timmars intensivt värkarbete låg hon där på mitt bröst och tittade på mig med sina stora blåa ögon. Jag var helt slut och förväntade mig nu att få känna den enorma kärlek som man skulle känna. Jag tittade på henne, på min man, på henne, på läkaren och tillbaka på henne igen. Det började sakta rinna varma tårar nedför mina kinder, men det var inte varma glädjetårar, utan tårar av den panik jag kände över att inte känna att jag älskade mitt barn.
Det var som om hon förstod: här måste jag kämpa och klänga mig fast vid mamma, att kärleken för mamma skulle ta lång tid. Lång tid..."
 
 
Läs hela krönikan här
 
 Jag och Charles, 3,5 månad gammal i Cannes, när jag äntligen hade lagt ner amningen, att bli mamma är en utmaning för vissa och lekande lätt för andra men framförallt så är det något man bara kan lära sig själv att hitta sin inre mamma-kompass...
 
 
<3