JOHANNA KAJSON

Jag har flera gånger de senaste månaderna kommit på mig själv att omvärdera många beslut vi tog i början om uppfostran kring Charles. Innan vi fick barn och framförallt under tiden jag var rädd att vi inte skulle kunna få barn så täntke jag mycket på barnuppfostran, lyssande på Barnvagspromenader (mer då än nu) och när jag såg hur andra föräldrar hanterade sina gråtande barn gjorde det ont i magen på mig och jag kände bara att jag aldirg ville gå med ett hysteriskt gråtande barn i en vagn och ignorera det. Jag ville trösta och aktivt lyssna. 

 

Jag bestämde mig för tusen andra grejor också såsom att alltid vara konsekvent, ett nej är ett nej (inte 3-4 nej som sen alltid blir ett ja) men också att försöka att inte säga nej direkt bara för att. Ingen TV och skärm för det verkade farligt för barns hjärnor, barnet skulle inte sova i vår säng, söva och trösta genom att lägga en hand på magen (för jag antog ju att alla barn sov på rygg), inte åka iväg på weekend de första 1,5-2året utan max 1 natt borta (enligt forskning bla bla bla - you know) osv osv. TUSEN idéer om hur jag skulle och inte skulle vara. Känner ni igen det? 

 

 

 

Sen kom barnet och jag skulle leva upp till alla mina egna krav och tankar jag tänkt under åren som ofrivilligt barnlös. Jag tror helt ärligt att jag varit så livrädd för att detta är det enda barnet vi kan få och därför vill jag inte göra fel, om det står att barn inte ska se på TV innan de är 2 år för man kan eventuellt störa deras hjärnutveckling så stängde jag av TVn all Charles vakna tid. Jag mådde riktigt dåligt av att amma från start men det var ju det bästa för barnet all time high så jag kämpade på och stängde in mig istället för att lyssna inåt. Sen det här med att barn ska sova på rygg var ju svårt eftersom Charles från start hatade det (han ville sova på mage på oss första 10 veckorna och sedan på sidan, grät så fort han trillade över på rygg.) och att gå ut och gå med vagnen funkade aldrig eftersom han bara grät (kan detta hänga ihop med ligga på rygg, han gillar ju inte sitta i bilbarnstol, vagn eller för länge i matstolen heller och han sover frotfarande helst inte på rygg.) och att ignoera hans gråt har jag aldrig kunnat. Jag har så intensivt känt att jag måste göra ALLT för honom. Mitt barn, det barnet vi längtade så länge efter - detta kanske är vår enda chans? 

 

 

Och fy fan vad mycket svårare man gör det för sig när man hänger upp sig på att vara den perfekta mamman som gör allt korrekt för sitt barn. Jag har haft svårt att göra nästbästa alternativet eller skita i vissa saker, att vara lat och köra enkla vägen för att det passade MIG bättre - nej allt skulle vara för Charles skull och för hans bästa. Hela tiden. "Nu har vi fått var chans, nu fick vi vårt barn äntligen - tänk alla som fortfarande kämpar som inte lyckas. Som kanske aldrig lyckas, fy vad otacksamt att bara sätta på TVn och sätta honom framför den och själv läsa tidningen när jag vet enligt forskning att det är sämre än att aktivt leka med honom. Skärp dig Johanna, du har fått din chans - ge 100% fokus nu."

 

Detta är så urtypiskt mig, jag kan inte sålla i bruset av allt man bör och inte bör. Säger någon expert att något är farligt eller något är extra bra så sätter det sig i mig som ett facit och det enda man kan göra är rätt eller fel. NI HÖR JU - dömt att känna sig misslyckad hela tiden. Jag försöker jobba bort denna "svart eller vitt" egenskap och lära mig se nyanser och balans - att försöka lära mig lyssna inåt vad som passar just mig, mitt barn och min familj bäst. Det finns inget facit för alla och man kan inte bara utgå från barnets synvinkel hela tiden för HELA familjen måste må bra. Jag måste ta hand om Charles mamma också, inte bara Charles. Men det är svårt att lyssna inåt och köra sitt eget race tycker jag, hur känner ni?

 

 

 

 

 

- Barn under 2 år ska helst inte se någon TV/ iPad med rörligt material/ skärm alls. Barn över 2 år bör ha begränsad skärmtid till 1h om dagen och helst 1-2 helt skärmfria dagar i veckan och det ska alltid sitta med en vuxen och aktivt titta tillsammans med barnet. Varför? För att deras hjärnor inte är färdigutvecklade och klarar därmed inte av att hänga med i inzoomningar, scenbyte osv. Dessutom kan de tycka något är super otäckt som inte vi vuxna alls uppfattar som läskigt. Även om det är ett barnprogram, och rörligt material går så fort så barnet själv hinner knappt reagera på att hen blev rädd och hinner därmed inte förmedla känslan till sina föräldrar vilket kan leda till inre stress.  

 

- Amning är det bästa för barnet och bröstmjölk är det bästa man kan ge, det är bara lata mammor som inte ammar - klart det gör ont men det är bara att stå ut.

 

- Nappar, flaskor och alla flaskdelar ska kokas i 5 minuter stup i kvarten och diskas i diskmaskin istället för handdiskas - OM du nu handdiskar så ska du köpa ett speciellt dyrt diskmedel som är avsett för bara detta. Ditt vanliga diskmedel är LIVSFARLIGT tydligen.

 

- Barn ska enbart äta ekologisk mat, de får absolut inte få i sig något salt och allra helst ska du laga all mat själv från grunden. Barn ska dessutom börja smaka försiktigt på mat när de är 4 månader, börja gilla purémat och byta ut amning/ersättning mot det när de är 6 månader och när de är 8 månader ska de gilla och hantera mat med bitar i sig. Vid 10 månader ska de enbart äta mat och inte ersättning längre. (Parallelt med detta ska man helst amma sitt barn upp till det är 1 år - ersättning är sämre än amning och detta gäller självklart ALLA barn och mammor. Bröstmjölk och amning är bäst och det finns inga nyanser i debatten, det förstår man ju. Förr fanns inte ersättning så mammor som inte ammade dödade sina barn kan man säga, det borde vi tänka på idag. Vidare så är det så att i just vår kultur verkar det gå en magisk gränst vid 10 månader att alla som hetsar om att man SKA amma helt plötsligt hetsar mammorna att "de borde lägga av med det där snart". Så de som vill långstidsamma är också fel på det - man bör vara perfekt i ramen om man ammar i 10-12 månader men givetvis slutar därefter.)

 

- Barn som får vara i gåstol lär sig inte gå korrekt och föräldrarna förstör därmed barnets chanser att lära sig gå ordentligt och kommer enligt forskning i många fall utvecklas 2 månader efter andra i denna processen.

 

- Barn ska sova på rygg från start.

 

- Barn ska lära sig somna själv i sin säng för då lär de sig somna om själva i sängen och anser den vara en trygg plats. Detta gäller såklart alla barn och så småningom lär de sig sova hela nätterna igenom om föräldrarna bara lärt dem somna själva i sin säng på korrekt sätt. Allt annat är föräldrarnas fel - såklart.

 

- Barn ska inte somna med flaska. 

 

- OM barnet nu ändå somnar vid en flaska (FY OCH USCH) så måste man givetvis borsta tänderna på dem efteråt ändå även om risgrynet är så litet så det knappt syns. 

 

- Välling är bara bukfylla och ett svenskt påhitt, därför är det dåligt. Bukfylla med skit helt enkelt, man ska amma eller ge hemmagjord gröt istället med mortlat paltbröd såklart.

 

- Barn ska inte börja förskolan för tidigt. Men det ska inte börja för sent heller - lagom är bäst och då är det inskolning mellan att barnet är 1,5 och 2 år som är klokast för både förälder och barn fastän man bara får skola in i augusti/september i Sverige på de flesta förskolor. Efter att barnet fyllt 2 år så är det mycket jobbigare att skola in och det där med att det tar olika tid för olika barn och familjer funkar ju inte (3 dagar ska det vara och detta passar såklart alla. Ingen är ju unik utan alla passar i samma mal såklart.) 

 

- Man ska inte stressa fram barns utveckling men tydligen gärna "hjälpa dem på traven", genom att träna olika saker på ett "kul sätt". Lägga leksaker högt för att de ska resa sig eller lirka med speglar och leksaker som låter för att de ska vända sig. Men stressa för guds skull inte ditt barn.

 

- Mammor och pappor ska dela lika på föräldrarledigheten oavsett familjesituation. Tar mamman mer eller all föräldrarledighet MÅSTE ju pappan vara okärleksfull och egoistisk och mamman är det nog synd om för hon är ett offer som inte fick vara med och bestämma.

 

- Barn ska inte äta socker - då sockerKNARKAR man dem. Och det är livsfarligt. All typ av socker är numera knark.

 

- Barn ska börja pottränas när de är senast  10 månader. 

 

- Barn ska sova utomhus i vagnen så de får frisk luft.

 

- Mammor ska inte sova borta från sitt barn innan de är minst 1 år gamla, det blir ett trauma för barnet eftersom mamman är första, största anknytningspersonen och det är dramatiskt om denna försivinner ett dygn.

 

- Mammor och pappor ska inte bo borta från barnet innan det är 2 år. Se ovan, det är egoistiskt och otänkbart och man förstör ett barns uppväxt om man lämnar bort dem en natt. (Neej, det spelar ingen roll att det är till en nära anknuten person för alla har inte det så vi kan inte tänka så nyanserat - barnet blir otryggt om ni åker på weekend. Punkt.)

 

- Barn ska inte ha napp för mycket eller för länge, då blir bettet snett och de halkar efter i talet. 

 

 

 

---

 

 

PHU, vilken tur att alla barn är exakt likdana och att alla föräldrar och familjer passar exakt in i samma fyrkantig mall. Att forskning, råd och rekommendationer passar likdant för precis alla och för dem som dessa metoder inte funkar för så är det bara att härda ut och göra SOM MAN SKA. 

  

 

Eller?

 

 

 

Vet ni, jag har (som ni märkt på bloggen under graviditet och nu under Charles första år) som så många andra tagit åt mig av nästintill alla "regler" ovan som förstagångsförälder.  Vissa tycker jag har varit hysterisk, andra skrattat i smyg och tänkt "jaja, du får se. Det är första barnet men sen ska du se att du släpper på allt det där" och en del suckat åt att jag inte bara lutat mig tillbaka och tagit en enklare väg som kanske passar oss bättre. Eller som avlastat mig lite mer även om det kan anses "latare" att köpa mat eller ha på TVn. Och jag har varit livrädd för att göra fel, jag vill ju inte FÖRSTÖRA mitt barn. Klart han inte ska se på TV eller sitta framåtvänd i vagnen om det står att det är sämre. 

 

Nu vet jag bättre och även om jag fortsatt vill ta aktiva beslut kring barnuppfostran och läsa på så vill jag också känna efter i magen och titta på just vår familj och klura ut vad som passar oss bäst. Men för den sakens skulle tänker jag inte skratta åt "första-barnet-beteendet" jag ägnat mig åt. Jag tycker inte man ska göra det, de flesta går igenom en massa saker när man får barn för första gången som man sen tar lättsammare när barnet är äldre eller när man får ett till barn - och det är en del i föräldrarskolan. Jag tycker man ska ge sig själv en klapp på axeln och respekten till allt det man försöker förstå sig på när man blir förälder för första gången, herregud det är ett heeelt nytt jobb och man ska lära sig det fort. 

 

 

Hur har ni känt er när ni varit nya på detta jobbet, känner ni igen något av ovan eller är ni bättre på att luta er tillbaka och vara mer nyanserade än jag?