Powered by Jasper Roberts - Blog

Är jag en dålig förälder eller räcker Good Enough?

Jag tampas precis som många föräldrar ofta med tankar om att jag inte räcker till som förälder, att det blev för "dålig" middag, för mycket TV, för lite frisk luft och ännu en nattflaska och ingen pottträning. Den perfekta föräldern, eller den perfekta mamman till och med har jag skrivit om förr och det handlar ju egentligen bara om att hitta sin egen balans och sina egna prioriteringar. Vad är viktigt för mig som mamma och för oss i vår familj. Vilka delar är prioriteras i föräldrarskapet och livet och vilka får bli som de blir? Och HUR känner man sig nöjd med det?
 
SÅ klurigt, men superviktigt att reflekter kring om man lätt dras ått att känna sig "dålig". Att älta saker man hade kunnat göra bättre gör ju ingen glad, hellre happy mamma än en som ältar att det blev för mycket TV tänker jag. Nu.. För ett år sedan började jag äntligen landa i det där men innan dess så var jag konstant stressad över att göra rätt, perfetk och enligt forskares och tycka-till-människors guide för vad som är bäst för barnet. Ett utdrag ur mitt inlägg om den perfekta mamman,:
 
"Och fy fan vad mycket svårare man gör det för sig när man hänger upp sig på att vara den perfekta mamman som gör allt korrekt för sitt barn. Jag har haft svårt att göra nästbästa alternativet eller skita i vissa saker, att vara lat och köra enkla vägen för att det passade MIG bättre - nej allt skulle vara för Charles skull och för hans bästa. Hela tiden. "Nu har vi fått var chans, nu fick vi vårt barn äntligen - tänk alla som fortfarande kämpar som inte lyckas. Som kanske aldrig lyckas, fy vad otacksamt att bara sätta på TVn och sätta honom framför den och själv läsa tidningen när jag vet enligt forskning att det är sämre än att aktivt leka med honom. Skärp dig Johanna, du har fått din chans - ge 100% fokus nu."
 
Läs hela det kloka inlägget om att gör det som är bäst för sin familj och inte försöka vara den perfekta mamman här.
 
Foto Sandra Williamsson
 
Jag läser om när jag försökte göra en prioriteringslista för oss i vår familj, vad är det viktiga för oss och vad kan vi strunta i? Den borde jag nog uppdatera nu när Charles snart fyller två för det är så himla skönt när man  väl inventerat och landat i det där tycker jag. Då håller man sig på banan och känner balansen i att vara Good Enough föälder en stund tycker jag, jag började i september 2015 tydligen men då var jag ju mitt uppe i den där stressen så nog tusan ska den uppdateras - återkommer med min lista så kan vi bolla lite och peppa varandra? För er som vill läsa inlägget från 2015 finns det här.
 
 
 
Läste förresten Cissi Wallins frågeställning om vad man har för styrker och svagheter som föräldrar, spännande lässning i kommentarsfältet och en bra tankeställare till en själv - mest bara för att inse att alla ÄR OLIKA och att ALLA har styrkor och utmaningar och att det är okej.. Balansen.
 
Jag kan börja, jag själv tycker jag är en rätt kul mamma som leker mycket med min son med det han tycker är kkul som bilar, klossar, rita, play doh, tågbanan osv och jag hakar på vad han vill göra ofta. Jag är kärleksfull, energisk, glad och inlyssnande och går ofta ner på hans nivå och vi har obegränasat med tillgång av närhet vid både nattning och på nätterna, Charles somnar nära nära och kommer in till oss varje natt och får gärna sova hos oss. (Vi tycker bara det är mysigt och stör oss inte på det tack och lov, det där är ju helt olika!) Jag är tydlig när ett nej är ett nej men sätter mig ner och frågar om C vill ha en kram alltid när han är ledsen - även om det är för att jag sagt nej eller blivit arg och flyttat bort honom en bit för att förtydliga mitt stopp och nej om han gjort riktigt fel. (Endast om han skulle få för sig att putta till t ex Donna eller slita en leksak hårdhänt ur hennes hand t ex - det är ALLTID nolltolerans mot puttningar och att slåss men det är också det enda jag riktigt höjer på rösten för och blir riktigt arg). Jag är helt enkelt mycket på marken på hans nivå och lyssnar och följer aktivt. MEN, för att orka det så är mina utmaningar/ svagheter att jag lagar halvfabrikat till mat och ger mackor och fil istället ofta så dålig mat och dåliga matvanor riskeras föras vidare, jag blir sjuk och trött ofta och orkar inte så mycket då utan vill mest vara hemmavid, jag har på TV till C för mycket enligt rekommendationerna (dock bara barnprogram, han får aldrig se vuxna program, nyheter eller något sånt läskigt), jag pillar på tok för mycket med mobilen när jag är med honom, jag är utomhus för lite med honom på vinterhalvåret, jag har dåligt tålamod när han är supergnällig och grinig och är inte så påhittig då och jag suckar och himlar med ögongen alldeles för ofta när jag jag inte orkar. Jag låter honom äta gass och snacks och smaka på bullar och fika och i perioder har han fått somna framför iPaden med Bamse när nattningar och nattsömnen varit omöjlig. (Ångetsen att erkänna alltså). Jag mådde dåligt av att amma och gjorde det bara 3 månader och ja mat är ingen styrka helt enkelt.
 
 
Er tur - vad är era styrkor och utmaningar som föäldrar?
 
 
 
Anonym :

Jag är kärleksfull och har alltid en famn öppen för mina barn. Obegränsad närhet när de vill och behöver, dag som natt. När jag säger "jag älskar dig" till min 4-åring brukar han svara "jag vet", vilket känns som ett fint kvitto 😊 Jag har humor och lyssnar på mina barn. Mina svagheter är att jag till och från har NOLL tålamod, höjer rösten och kan "tappa det". Men jag är duktig på att säga förlåt! Och det lär dem att mamma är mänsklig... Såhär i efterhand känner jag att jag var värsta super-morsan till ett barn, men till två är det omöjligt att räcka till på samma sätt. Sömnbrist och dåligt samvete har följt mig de senaste två åren men jag börjar bli bättre på att sänka kraven på mig själv nu. När det kommer till praktiska grejer (mat/tv/fika etc) försöker jag vara noga med att försöka separera det från "mammaskapet".. Mina barn får se på tv ca 40min/dag och har helt skärmfritt på söndagar - men det gör ju inte mig till en sämre eller bättre mamma än någon annan. Deras pappa lagar husmanskost från grunden medan jag steker fiskpinnar och vi är lika bra föräldrar oavsett vem som gör vad! Så länge vi båda visar barnen respekt och kärlek och ger dem bra grundvärderingar så tror jag det blir bra. Var snäll mot dig själv Johanna!

Svar: Åh jag är livrädd för det där med att man inte orkar alls med två barn, fattar inte hur jag ska våga mig på att försöka (och misslyckas och försöka och misslyckas och bara graviditeten om det ens lyckas, hjälp och aj!) en tvåa, alla säger som du att med en var det okej och med tvåan är man förstörd. Jag håller helt med dig om att bara de får mat, får någon frisk luft och leker med annat också utöver tvn så är det fine och att föräldrarskapet inte hänger på det utan kärlek, respekt, närhet osv <3
JOHANNA KAJSON

Sofia:

Vill bara säga att inte amma är ingen svaghet <3 Jag förstår att det är din känsla och jag var exakt i samma situation och "höll ut" i 4 månader... Men har insett nu att det inte är en svaghet utan det var bara så att jag inte ville, punkt! Kram!

Mikaela:

Jag är rolig och påhittig och har ofta många saker i lager att hitta på. Jag berättar för barnen att jag är stolt över dem och låter dem uttrycka sina känslor. Däremot har jag dunderkort stubin när det bara gnälls och hittas på dumma saker och kan verkligen ryta ifrån. Inser snabbt att jag också måste säga förlåt precis som jag kräver av barnen när de gjort något dumt. Jag stannar hellre en stund längre i lekparken än lägger tiden på att laga avancerad mat från grunden. Köttbullar, färdiggrillad kyckling och korv är ett vanligt inslag när jag står för matlagningen :)

Sen vill jag bara säga att jag inte alls håller med om att det blir mycket värre med två. Jag känner mig mycket lugnare efter tvåan speciellt nu när de är 2 och 3 för de har ju varandra, vilket betyder inte lika stor press på mig att aktivera heeeela tiden. De kan leka länge själva när jag sitter bredvid i soffan och läser en tidning :)

Stor kram från en inte så perfekt mamma som har kollat på frost typ 30472 ggr;)

EmmaB:

Jag är kärleksfull, påhittig, älskar att vara ute med barnen och leka. Lästokig mamma som gärna läser flera böcker per dag för barnen. Sen ör jag väldigt bra på att lyssna vad de egenntlugen menar och vill. Svagheter, sömnproblem och orkar inte och kan inte ta nätterna med barnen. Har ibland väldigt dåligt tålamod när de tjaffsar och kan bli arg, men då är jag bra på att be om förlåt och försöka förklara. Tycker det är rätt tråkigt att leka deras lekar inne med deras lekar Lego, bilar o sånt.

Hanna:

Jag har tre barn. Två pojkar och en flicka. Den äldsta fyllde tretton och det är en utmaning att ha tonåringar. Små barn - små bekymmer och stora barn - större bekymmer. Det ordspråket stämmer så bra. Att räcka till tycker jag är den största utmaningen.

Anonym :

Vill bara förtydliga att jag tror att 2-barnschocken (i mitt fall) till stor del berodde på att jag på riktigt trodde att jag skulle klara av att vara precis så "duktig" och perfekt som jag varit med första barnet. Det tog ganska lång tid för mig att inse att det faktiskt inte går att ge lika mycket uppmärksamhet till två barn som till ett t.ex, och när jag väl förstått det så ville hjärtat ändå inte fatta att barnen inte far ett dugg illa av att behöva dela uppmärksamheten med ett syskon - tvärtom! Jag är dessutom av den "udda" sorten som tycker att bebistiden är en piece of cake jämfört med att hantera viljestarka 2-åringar hehe.. Tror alltså att det handlar mest om ens egna krav på en själv som förälder och om man är medveten om det redan innan så flyter det nog på smidigare. Ville verkligen inte bidra till att skrämma dig med min kommentar - om det blir aktuellt så kommer ni att fixa det galant, det är jag övertygad om!

Svar: Åhhh TACK!!! <3
JOHANNA KAJSON

Malin:

Åh Johanna det låter ungefär som jag har det med min son som är tre månader yngre än C. Här myser vi i soffan en hel förmiddag ibland, äter korv till lunch och sen tupplurar vi ihop innan myset fortsätter blandat med lek och spring såklart (han springer jag hejar på hehe). Det här bekymrar inte mig alls för jag vet att jag kommer heja på honom och ta hand om honom livet ut och gör allt för honom! Om han får se babblarna en omöjlig natt eller sövs om med flaskan lite väl långt upp i ålder, vad gör det om hundra år? Du behöver inte heller bekymra dig för bara att du skrev det här inlägget visar väl om nåt att du är världens bästa mamma. Kram och njut av er härliga unge!

Camilla:

Nu är ju inte min flicka så stor som Charles men guuud vad hon är präglad av tvn redan och både jag och min sambo har sagt att det måste vi skärpa oss med. Räcker att tv:n kommer på så spricker hon upp i världens leende. jaja känner jag samtidigt det härliga våren är ju bara precis runt knuten så det ska vi ta vara på.

Sen denna jäkla amning. Jag fick världens chock, för jag trodde bara att det skulle fungera. Alla som pratade så gott och väl om samhörigheten som bara kickade in varje gång barnet skulle äta.. (NOT) Hemma hos oss så var varje matning en kamp. Hon var inte nöjd och samtidigt som jag satt och grät varje gång hon skulle äta för att det inte sådär magiskt lossnade för oss. Efter 3 månader fick jag nog och det var det bästa beslutet jag tagit. Äntligen så infann sig harmonin även om det innebar att vi hade en flaska emellan oss. Får vi fler barn så kommer jag absolut försöka amma för gud denna smidighet med att alltid maten finns med, men jag vet också att det funkar precis lika bra med att ha maten i väskan så jag är inte villig att slita mitt hår och sitta och gråta igen. Det som stressade mig väldigt också var dessa ständiga frågor "ammar du?" och "Har du mat till henne??" Även om jag kan anta att det inte finns en elak tanke bakom så är det fruktansvärt känsliga frågor. Nu äter hon generellt burkmat och smakar gärna av det vi äter, äter dock inte när jag har lagat haha, då tar hon en liten smakbit, ler och kollar på mig med sin blick som säger "hmm nä mamma, jag hoppar detta)Det som jag är bra på är att ge massor med kärlek, genom ord, pussar och kramar. Varje gång som Elsa vaknar så ska hon ge pussen direkt när hon kommer upp( hon är snart 10 månader) och då känner jag att lite gott har jag fört över på min lilla tös!!


Fortsätt vara den coola, omtänksamma, härliga mamman som du är för jag är övertygad om att i din lilla Charles ögon så är du den mest perfekta mamman han kan ha!!

Kommentera inlägget här: