JOHANNA KAJSON

Alltså, finaste, bästa ni. Ni stöttar mig i vått och torrt - det är helt ärligt ni läsare som får mig att våga sånt som jag vill göra för att det känns viktigt även om det egentligen känns för läskigt. TACK för alla fina kommentarer om reportaget i tidningen MAMA om mitt kejsarsnitt!! Jag har ju flera ärr på magen, ett ovanför naveln, ett i naveln och så kejsarsnittet som vi fick dra ner troskanten för att visa men som på just mig faktiskt aldrig syns för att det dels är så ljust så fotografen knappt hittade det i kameralinsen och dels så sitter det egentligen under troskanten. Jag tänker aldrig på mitt snitt men så har jag som sagt ärret ovanför naveln och i naveln som jag levt med länge så för mig så är det bara minnen från ens historia.

 

 

Jag vet att många saknar positiva förlossningsberättelser kring kejsarsnitt så för er som vill läsa min förlossningsberättelse som är ett planerat kejsarsnitt i juni 2015 så finns det här - del 1, del 2 och del 3 som alltså är före, under och efter vårt fina planerade kejsarsnitt där vår son kom till världen. Jag kan ärligt säga att vi hade en HELT fantastiskt upplevelse med vårt planerade kejsarsnitt.

 

Jag har skrivit om hur man bäst förbereder sig inför ett planerat kejsarsnitt här och vill ni läsa hur ett planerat kejsarsnitt oftast går till så har jag skrivit en guide om det här.

 

 

Många frågar mig om hur jag tänker inför ett eventuellt syskon till Charles och den förlossningen, skulle jag önska mig ett kejsarsnitt då eller en vaginal förlossning och jag vet faktiskt inte - för en finare förlossning än den vi hade med Charles kan jag inte tänka mig och då undrar jag varför jag skulle utsätta mig själv och min kropp för något annat. (Jag har ju endometrios och statistiken visar att endometriospatienter har högre risk att ändå hamna i akut kejsarsnitt). Jag är faktiskt avundsjuk på mina vänner som har gått igenom en vaginal förlossning och där det gått bra och de har mått bra efteråt, jag vet ju att jag kan smärta och är galet tränad i att hantera långvarig smärta som håller i sig i flera dygn men där man vet att det kommer ta slut - jag är liskom tränad för det där tänker jag och är lite sugen på att anta utmaningen att ta mig igenom värkarbetetet och själva förlossningen eller utdrivningsskedet är jag faktiskt inte ett dugg rädd för, smärtan är jag inte rädd för utan snarare taggad för att ta mig an  - däremot så är jag LIVRÄDD för förlossningsskador och att gå därifrån med ännu en kronisk smärta och den tanken orkar jag bara inte - jag lever med 2 kroniska smärtor varje dag, dygnet runt och att dra på mig en till ger mig lätt panikänslor. DET är jag rädd för och jag vet inte hur jag ska hantera det, för sånt kan man ju inte veta - däremot vet jag hur jag tar mig an ett kejsarsnitt eller vilken operation som helst. Jag vet hur jag tar mig an återhämtningen från ett kejsarsnitt och den passar mig och jag vet precis hur jag ska tänka kring min kropp och hur den reagerar i såna lägen. Och som sagt - jag älskade ju vårt kejsarsnitt så varför skulle man inte ha en sådan fin förlossning igen?

 

 

 

 

Hur tänker ni andra som enbart gjort kejsarsnitt men är lite nyfikna på en vaginal förlossnig?